Albumrecension: Thundercat “Apocalypse”, Betyg 4/5

Lyssna på Thundercat Apocalypse med rara

För inte särskilt många år sedan var soulmusiken(som jag upplevde det) på väg in i mörka återvändsgränder utan nödutgångar. Retrosoulen som blivit en ny subgenre har fortsatt bölja in i sporadiska, välkomna vågor utan att för den skull tillföra något direkt nytt blod. Den slicka, kliniskt producerade R&B:n har alltid funnits för att den måste finnas, men den hade trampat vatten en tid. Vissa artister, som Usher, påbörjade inledningsvis en förnyelse, men har därefter fått för sig att housetrummor, bubbelgumsrefränger och autotuneorgier var nästa steg. Det var det inte.

Gränserna mellan vedertagna genrer suddas alltmer ut, precis som världens kulturer i allmänhet. Om vi ska vara kategoriska: vit musik har börjat tälja av svart musik och vice versa. Nya visionärer som Frank Ocean och James Blake skapar sin musik efter eget huvud, utan förutbestämda ramar.

Basisten och sångaren Thundercat, eller Stephen Bruner som hans mamma kallar honom, beskrivs som en virtuos, ett epitet som jag normalt sett starkt ogillar likt Stålmannen ogillar kryptonit. Men han behärskar även självbehärskning, för på Apocalypse behöver man inte vara rädd för kaskader av självändamålsenliga solon eller dylikt. En snubbe som redan i tonåren hoppade in i hardcorebandet Suicidal Tendencies borde ju å andra sidan ha rätt lite gemensamt med progrockens mest egocentriska ekvilibrister.

Apocalypse, Bruners andra album, spelades in i eftermälet till nära vännen och pianisten Austin Peraltas död tillsammans med Flying Lotus som exekutiv producent. De plockar allehanda inslag och rör ner i grytan, och ut kommer en rik, hälsosam alternativ R&B som tilltalar inte bara de sörjande, utan även de danssugna, hjärtekrossade, hjärtekrossare och de genuint musikintresserade. I alla lagren tycker jag mig finna nya detaljer att utforska för varje genomlyssning: en drömsk ljudeffekt, en avigt programmerad rytm, en jazzig ackordföljd, en falsettkör, en Kenny Burrell-ig gitarrfigur, ett hip-hop-beat. Jag kan fortsätta, men det räcker så. Lyssna själv istället, du hittar säkert sånt jag inte ännu upptäckt.

Lättast tar man till sig de direkta numren, som “Heartbreaks + Setbacks” och “Lotus And The Jondy”(som spelats in i Adrian Younges vintagestudio), medan allvaret träder fram i de finstämda “Tron Song”, “Without You” och hyllningen till Peralta, “We’ll Die”. I “Special Stage” anar man influenser från Maxwell, en annan soulsångare som gått sin egen väg. Mest upplyftande är det kosmiska funkdiscospåret “Oh Sheit It’s X”, som nästan kunde gjorts av en George Clinton-beundrande Eric Gadd(!).

Är du på riktigt intresserad av all musik gjord av idealister för såväl idealister som pöbeln är Apocalypse rätt album.

Bästa spår: “We’ll Die”, “Heartbreaks + Setbacks”, “Special Stage”

Lyssna på Thundercat Apocalypse med rara